Kossorna och kontinenten

Varför kommer inte svenska politiker överens nu när det krävs? Vi vet redan att vi har den absolut svagaste regeringen sedan andra världskriget, möjligen undantaget Folkpartiets minoritetsregering i slutet av 1970-talet.

Politiken hackar sig räddhågset fram som en passiv konsekvens av det stora antalet personer som nu söker sig till Sverige.

Thomas Idergard, tveklöst en av Moderaternas största talanger de senaste 30 åren tillsammans med Anna Kinberg Batra, har en klassisk summering av Sveriges politiska landskap: Skillnaden mellan de politiska partierna i Sveriges riksdag handlar om 5 procent i a-kasseersättning. Trots det kommer inte politikerna överens. Även om Sverige är som en östgötsk kohage, där partierna står som milda mjölkkor och råmar förstrött tillsammans i ett och samma politiska hörn.

Det europeiska grönbetet innefattar kossor av alla storlekar, ideologier och kulörer: Stalinälskande kommunister å ena sidan från Grekland och Portugal med hammaren och skäran i högsta hugg. Fascister från Ungern och Bulgarien och skilsmässoförbjudare från Malta och Polen å den andra sidan.

Stroppiga lorder från Storbritannien betar på med frustrerade gröna överstatlighetsare från hela kontinenten. Och många är de, i Europaparlamentet är The Green Group en av de största grupperingarna.

Störst i Europaparlamentet är EPP, European’s People Party, där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår. Och de är väl egentligen bara överens om att de uppfattar sig själva som regeringsdugliga och inte är sossar. Det verkar räcka bra. Man får vara glad för det lilla man har gemensamt.

Och här verkar inte Kristdemokraterna och Moderaterna vara lika nogräknade som på hemmaplan – gruppmedlemmen Fidesz från Ungern kan möjligen tänka sig att ta emot ett fåtal flyktingar, men bara om de är kristna. Sverigedemokraterna framstår som Kajsa Kavat i jämförelse.

Socialdemokraterna ingår i grupperingen Socialists and Democrats, men låt dig inte luras av namnet. Här finns det uppsminkade kommunistpartiet från Ungern (ständigt detta Ungern, alla extremister från samma land – vad har hänt i uppväxten?) med i gruppen, vilket borde få varje kritik av Vänsterpartiet att blekna.

Överlag verkar européerna ta till vara på de få likheter de lyckas hitta och samlas kring det, i stället för att hamna i partipolitiska låsningar. Livet är för kort och glaset är halvfullt. Och man behöver 376 av de 751 rösterna i Europaparlamentet för att få bestämma, annars tar Ministerrådet besluten.

Det finns alltså inbyggt i systemet ett incitament att komma överens, att nå en absolut majoritet. Ett slags inverterad decemberöverenskommelse där demokrati uppmuntras. Man biter huvudet av skammen och börja arbeta. Gräv där du står.

Om 28 länder och hundratals partier kan skapa majoritet i Europaparlamentet måste kossorna här hemma komma överens, spotta ut gräset och leda landet.