Valfrihetens motståndare ogillar fakta som talar dem emot
Rektor Linnea är en debattör som använder sin rektorstitel som bas för sitt personliga debatterande. Andras uppfattningar som hon inte delar tenderar hon i första hand bemöta med smutskastning och misstänkliggöranden. Som ledare för en skola sätter hon tonen gentemot sina elever hur man ska bete sig i den demokratiska debatten.
I går presenterade Valfrihetskommissionen rapporten Grundskolor med långvarigt låga respektive höga kunskapsresultat 2016 – 2025 https://www.valfrihetsfakta.se/_files/ugd/6b547e_b574ce1c11cb4826b1558f8adf6fbdbd.pdf Rapporten visar att 55 % av den fjärdedel skolor som har bäst resultat vad gäller elever med godkänt i alla ämnen är fristående. Det beror på att mer än hälften av alla fristående skolor tillhör den bästa fjärdedelen av skolorna i Sverige. Det är en gigantisk överrepresentation med tanke på att de fristående skolornas elever är 16 % av det totala elevbeståndet.
Det är ett resultat som borde leda till eftertanke. Men i stället valde rektorn att hävda att de som för fram dessa fakta är köpta lobbyister som inte vet vad de talar om och är okunniga och inte alls så kunniga som rektorn. Så sänker man den offentliga debatten.
Ett större bekymmer än rektorns debattstil är dock det faktum att de kommunala skolorna är kraftigt överrepresenterade bland de skolor som misslyckas med att ge sina elever godkända resultat. I kommunala skolor är andelen elever som inte når godkända resultat nästan dubbelt så hög som i friskolor. Och 38 kommunala skolor har under hela den tioåriga mätperioden befunnit sig bland de som lyckas sämst. De är, årskull för årskull, segregationsfabriker.
Men för rektorn tycks detta inte vara ett bekymmer. Bekymret är enligt henne att detta förs fram.
Hon har en saklig invändning som är värd att beakta, och det är eventuella skillnader i elevunderlaget. Men det är en större och vidare fråga än vad rektorn har uppfattat.
Det är nämligen så, vilket är en dold sanning i den svenska skoldebatten, att den svenska skolans resultat de senaste tio åren sedan alliansregeringens reformer har blivit allt bättre. Elever som har en bakgrund i det svenska samhället har enligt internationella undersökningar, som utgår från nationella prov, i flera viktiga ämnen kommit i kapp de bästa resultaten internationellt sett eller åtminstone över OECD-snittet. Problemet är de elever som är invandrade med låga eller i en del fall nästan inga grundkunskaper. Det är när vi lägger ihop dessa helt skilda grupper som genomsnittet ljuger om helheten.
Det rimliga vore att vi då fokuserade på två saker; att utveckla de skolor som fungerar bra och se till att alla elever får gå i en skola som gör att de får godkända betyg. Vi borde se till att de elever som går i skolor som år efter år inte lyckas får gå i andra, eller att de skolorna tvingas bli bättre. För vi vet att skolor även i de mest utsatta områden kan fungera bra. Vi vet att det handlar om skolledares förmåga att agera och leda skolan. Vi behöver rektorer som kan vara föredömen.
I de kommunala skolorna går 84 % av Sveriges elever. De har inte alla det gemensamt att de har sämre socioekonomiska förutsättningar om man nu, som rektor Linnea, vill förklara allt med detta.
Det är dessutom så att de fristående skolornas andel av eleverna är så stor att även där finns elever med sämre förutsättningar.
Men i de flesta fristående skolor tar man itu med det problemet. Det borde man göra i alla skolor. Skolor som år efter år misslyckas är däremot ett vittnesbörd om att den svenska skoldebattens dogmatik inte vare sig bryr sig om att den svenska skolan blivit bättre eller åt att det finns skolor som inte utvecklats. Det är en social tragedi.
Man kan som rektor Linnea hävda att de som har en annan uppfattning är köpta och dumma, men verklighetens fakta sparkar. Det faktum att de skolor där 84 % av Sveriges elever går i inte lyckas lika bra som de skolor där 16% av eleverna går, kan inte förklaras med rektor Linneas smutskastning av dem som för fram obekväma fakta.